Är ni kvar där ute?

Ibland måste man titta in.. inte kanske för att göra världens inlägg eller så utan bara för att få skriva av sig…

Jag är aldrig här längre men på denna sida har jag skrivit om så mycket, allt från operationer till vardagslivet. Denna sida är som min öppna bok. Kanske inte längre men det var.

Tänker ibland hur mycket jag saknar det, men om jag nu skulle återkomma. Finns det ens nån kvar? Jag kanske inte har över 1000 läsare varje dag här men jag hade en hel del. Speciellt när det gällde mina operationer. Sjukt coolt jag vet! Men det verkar för tillfället vara lagt på hyllan. Återigen behövs käken bytas ut. Jag trodde faktiskt att det skulle bli en operation i år. Men jag har inte hört nått antar väl att det är pågrund av Corona. Mycket har förändrats sista tiden pågrund av Corona.

Livet är liksom inte desamma. Jag har snart nu varit mammaledig i 1 år.. med Ella gick jag och jobbade vid 6 månader även om de var tufft var jag tvungen för min egen skull, jag klättrade på väggarna. Nu med Elisé är de som sagt nästan 1 år. Och ja jag har klättrat på väggarna inte bara för att jag inte denna gång jobbar utan för denna gång kan vi inget göra! Finns ingen öppna förskolan att gå till, ingen mammagrupp att hänga med. Näe mammalivet sista tiden har varit väldigt tråkigt. Även om jag studerar 50% så är vissa dagar galet långa och nästan alla dagar ser likadana ut..

Ella hon växer som ogräs.. sista tiden har hennes tal börjat lossna otroligt mycket, hon har även införskaffat sig en GPS klocka för att få vara ute själv. Går så där. Härliga 5 års trots där man ska testa varje gräns som existerar..

Tänk vad skönt det var att bara få skriva några rader, ibland längtar man tillbaka till blogglivet.. Men den stora frågan är, är det nån kvar där ute?.

Med sorgen i hjärtat

Ikväll har vi med sorgen i hjärtat sagt hejdå till en kär vän som varit med oss i 3 år =( Tungt å jobbigt men tyvärr nödvändigt.. Tur nog kommer han få det så mycket bättre nu på landet! ❤ Ibland kommer man till en punkt i livet då tiden inte längre räcker till.. Tyvärr har vi kommit dit nu.. Å hur jobbigt å ledsamt det än är måste vi ta detta beslut ,för hans skull

Men Igor får komma till en i vår släkt som tur är , vilket betyder att vi kan hälsa på när som helst ❤

Din tokiga jobbiga knasiga lilla hund vad jag kommer sakna dig…

Första gången under sjukhusresan

Det har varit tufft ett tag. Jobbiga dagar , svåra val och så vidare. Idag gjorde jag mitt så kallade ”sista pass” på länge på jobbet. Jag kommer sakna det där stället så fruktansvärt. Bill å bull , Morfar kopian , Tjockis å smalis. Ja alla stammisarna. Å mina chefer framför allt. Speciellt bästa K ❤

I lördags genomgick jag någon jag aldrig hade valt i vanligt fall men ibland finns det inte vackra val . Min kropp har tagit stryk efter det. Jag mår bokstavligen piss.

Imorgon läggs jag in. Sen är det dags . På tisdag morgon. Och jag måste säga att jag är såå rädd. För första gången på 4 år under min sjukhus resa är jag bokstavligen livrädd. Men jag antar att man faktiskt får vara det ibland.

Operationen är det största jag gjort. Jag kommer få den så kallade näringen via näsan , ett rör i halsen att andas via .vilket innebär att jag inte kommer kunna prata på två veckor. Jag kommer få ett ärr från ljumsken till sidan (mellan magen och ryggen) Och ett ärr från örat till min ”friska” sida . Ärr är skit samma . Men smärtan dom berättar om . Jag har aldrig varit rädd för smärtan , men nu skrämmer den verkligen mig.

Samtidigt som rädslan kommer , kommer även min nyfikenhet. Hur dom egentligen kan göra sånt här. Så här stora saker på en människa. Hur stor sjukvård vi egentligen har (som vi dock inte ofta får se mycket av , enligt mig) Men jag får se det , jag får va med , jag får uppleva det. Ganska häftigt egentligen . Skräck blandad förtjusning? Nått åt det hållet.

Idag är en tung dag . Snart kan jag inte sitta här med min Macbook i min egen säng och skriva här. Snart ligger jag på operations bordet . Snart kan jag inte längre använda mig av min röst.. Snart snart har jag ingen röst …

”Hon som trodde hon klarade allt inser att hon kanske inte är så stark längre”