Tänker inte göra ett sånt där ” hej jag är tillbaka och ska försöka fortsätta skriva här inlägg” för den miljonte gången för de kommer förmodligen inte bli så. Men just nu ,idag kände jag att jag behövde få skriva av mig.
Skriva de som egentligen är förbjudet att säga , skriva om hur jäkla slut som mamma jag är.
Lillasyster föddes den 9/9 med blåsljud på hjärtat och gulsot. Hon kom med kejsarsnitt som ledde till komplikationer för mig. Förlorade alldeles för mycket blod fick till och med 2 påsar tillbaka. Mådde skit dom 2 första dagarna. 3 nätter var jag dessutom själv med lillen på sjukhuset .jag grät nästan varannan timme. grät av oro för min nyfödda av saknad för min förstfödda å av rädsla hur allt skulle bli.
Första tiden efter att vi kom hem va kaos. Vi åkte in på nån barnmottagning nästan varje dag. Neo , patient hotellet och BVC vart våra andra hem. Vi va alltid nånstans. Blåsljudet försvann efter några dagar med gulsoten steg. Vi fick komma in å göra nya prover , då letade dom efter sjukdomar istället. Det visade tack och lov inget och vi kunde äntligen pusta ut lite. Nu ska vi snart igen in på en till kontroll av gulsoten.
Vi hann pusta ut en kväll. Sen kom de. Koliken. Den där helvetes koliken. Den som numera får mig att stå med bärsele nästan varje kväll å gunga/dansa fram å tillbaka i vardagsrummet samtidigt som jag sjunger med från youtube låtarna med tårarna som rinner från mina kinder. Inte bara för att koliken är tuff varje jäkla kväll utan oxå för att varje kväll tittar den lilla storasystern på mig med ledsna ögon och frågar gång på gång om jag kan sätta mig bredvid henne och kramas. Hon får gång på gång samma svar ” inte nu Ella vänta ”
Det knäcker mig att varje gång behöva säga inte nu vänta , de knäcker mig att min lilla har så ont i magen att hon gallskriker ,de knäcker mig allra mest att jag inte räcker till för båda.
Här står jag nu och stått sen kl 18 och dansat till musiken på youtube med den lilla i bärsele. Kl är snart 20 och den stora kommer snart ikväll igen vilja gå och sova men kommer behöva vänta för att kunna bli nattad för lillasyster ikväll igen gallskriker…
Här står jag ikväll igen och känner mig som den sämsta mamman som inte räcker till , inte kan ta bort det onda och inte sluta gråta för jag själv är så slut.
Här står vi ikväll igen…
