the life

Verken ego eller självsäker, bara en person. En kvinna dock

Jag har aldrig i mitt liv varit ego. Om jag inte redan som liten fick växa upp å sätta alla andra före mig själv så fick jag definitivt göra de som 17 årig och gravid. Innan de blev jag som 14 åring sjuk och fick mer eller mindre sätta mitt liv på paus.

Även om jag är tacksam att jag var ung när jag fick mina barn, dem 2 som jag skulle kunna dö och döda för. Så blev mitt liv på paus. Deras pappas liv blev nästan inte de, han kunde gå ut å hänga på krogar, julbord, hos kompisar mm. när han än ville. Jag sa aldrig nej, jag sa aldrig att han va en dålig förälder. Jag förstod, jag förstår än idag. För trots att man är en förälder är man fortfarande en person, en egen person som ibland också måste få leva

Sista tiden nu har jag varit i en liten ”jag” period, som ni som har mig på sociala medier också jag sett. Jag har haft kul, glömt alla mina bekymmer för några timmar och bara levt. Det som dock också måste påpekas för jag är kvinna, mina barn har haft det bra! Dem har hela tiden varit med sin väldigt bra pappa. Men något som slagit mig under denna tid är att samhället inte riktigt accepterar det. Många i min närhet har reagerat. Jag har blivit jämförd med min pappa, det har pratats bakom min rygg om mina val osv. Men vad är skillnaden? Vart var allt snack när deras pappa gjorde likadant? Inte fan stod han hemma men den kolik unge och en sjukt leds då 5 åring? Nej han va hemma med två sovande inte gråtande barn. Men ändå är det mina val som diskuterades? Är det för att jag är kvinna? Anser samhället 2022 att kvinnan fortfarande ska vara hemma med barnen? Har vi inte tagit oss länge fram?

Jag har verkligen aldrig varit ego, men nån gång i mitt liv måste jag också få vara ego! Jag måste få sätta mitt mående först, och när barnen ändå är med deras pappa. Vad spelar det då för roll? Inte fan skulle jag låta barnen må dåligt för mina val, då hade de heller inte varit mina val…

the life

”Mamma vart är din pappa?”

7 års åldern, en sån känslig ålder. Hur mycket förstår dem egentligen? Vad är fel svar och vad är rätt? Vad svarar man på såna frågor som man egentligen inte har ett svar på?

Här om dagen kom frågan ”mamma vart är din pappa?” ”Är det min morfar” hela min kropp vill skrika nej, men samtidigt har jag sån djup sorg att mina barn aldrig kommer få en morfar som jag hade. Min morfar va en sån stor och viktig del i mitt liv, jag önskar verkligen från djupet av mitt hjärta att mina barn hade fått uppleva samma sak. Det har i sommar gått 11 år sedan jag förlorade honom och jag kan fortfarande sakna honom så att det gör ont, fortfarande känna att jag vill stolt visa upp mina barn. Medan med han som nu egentligen ska vara mina barns morfar kunde jag inte bry mig mindre om han ens vet vad dem heter. Jag måste nog inse att mina barn kommer aldrig få en morfar, kanske kan min mamma träffa en man nån gång i framtiden när hon läkt men aldrig en riktig morfar. Och det gör jäkligt ont.

Jag ska en dag berätta för mina barn, inte för att jag vill att dem ska veta bara hemska saker om honom men för att dem en vacker dag ska förstå varför jag alltid kommer ha svarat att dem inte har nån morfar.

the life

Grön av avundsjuka

Avundsjuka, ett så starkt ord och en sån stark känsla. Något jag burit med mig i så många år jag kan minnas. I från början var jag avundsjuk på dem som hade skilda föräldrar, sen dem vars pappor hade dragit och lämnat dem. Men det jag var som allra mest avundsjuk på och än idag kan känna ibland är att vissa där ute har fantastiska pappor! Inte bara såna pappor som va pappor för dem måste , utan dem som faktiskt hade bra pappor. Pappor som fanns där, gjorde saker med dem för dem ville inte för dem måste. Dem papporna som lämnade sina barn med en kram och ”jag älskar dig” när dem bara ens lämnades i skolan eller hos en kompis. Jag kunde nästan känna hur hela min kropp blev grön av avundsjuka.

Nu som äldre ser jag hur folk lägger upp videos eller hur människor man känner lägger upp bilder på hur deras pappor gråter av lycka för att få lämna dem vid altaren till deras blivande män. Man ser hur deras barn får växa upp med en fantastiskt morfar. Och det gör ont. Inte för att min pappa inte kommer nånsin lämna mig vid altaren eller för att mina barn inte får ha min pappa som morfar. För tro mig det är det sista jag vill. Men jag känner än idag hur jag önska jag hade en sån där bra pappa. En sån där pappa man läser om att det ska vara en dotters första hjälte, vart var min liksom?

Den enda fadersrollen jag nånsin kan säga att jag haft som jag älskat villkorslöst och beundrat är min morfar. Den mannen har varit min största manliga trygghet i min uppväxt även om han också hade sina egna problem var han den enda jag nånsin kunnat se som en fadersroll♥️ och den jag allra helst hade velat att mina barn skulle ha kallt morfar.

Mina egna barn har en fantastik pappa, deras barn kommer en vacker dag att få en fantastik morfar. För jag vet att oavsett vad som nånsin skulle hända mellan oss skulle han aldrig sluta vara den bästa pappan till våra döttrar. Så Manuel från djupet av mitt hjärta, TACK♥️

the life

Sista dagarna..

Den sista tiden har varit så rörig. Så befriande men så tung. När jag känt minsta lilla glädje var det som att nästa steg jag tog ramlade jag åter ner i hålet.. Samtidigt som jag upplevt alla möjliga flashbacks och känslor har jag blivit så otroligt förbannad, att det hände men mest av allt förbannad att han än idag kan påverka mig så. Att han fortfarande har lite makt över mig, låter kanske helt sjukt tänker ni. Men jag tror en del av hans manipulation sitter kvar än idag, jag vill känna glädje. Känna glädje för den upprättelse inte bara jag kommer få men dom andra som också blivit utsatta på ett eller annat sätt kommer få. Men samtidigt känner jag mig delad för jag har fortfarande nån form av sjuk sympati för honom även fast han förtjänar att ruttna innanför galler. Men det var vi fick höra under såå många år, att vår mamma bara var ett luder och inte gick att lita på. Det fanns bara en att lita på och det var han. När man under så många år konstant hör det börjar man sakta följa det, inte att min mamma skulle ha varit ett luder (för det är hon ej) men att han var kungen. Den man skulle förtro sig till, vara plikttrogen och att hans ord var lag. Jag kan än idag reagera på så såna sätt att jag vet att hans ord sitter fast i min hjärna, exempelvis stänga vädringsluckan när det blir tjafs. För ingen skulle veta vad som hände inne i hans 4 väggar. I efterhand förstår jag ju att folk inte skulle höra vårt skrik men just då trodde jag att det var för man inte skulle störa grannarna. Såna konstiga saker kan jag liksom komma på mig själv att göra å det är bara för att han sa och gjorde så. Man kan nog inte förstå hur lätt man kan manipulera ett barn innan man själv blivit det.

Vi har just nu en stor process framför oss, men vi som familj är idag starkare. Jag skyddade alltid min lillebror som liten, nu kan vi tillsammans skydda våra småsyskon.♥️

the life

Fortsättning följer

Ni var många som läste och många som reagerade, er respons var större och finare än jag nånsin kunde ha anat. Vill bara skicka ut ett stort tack till er och till er som faktiskt tagit illa vid vill jag att ni ska veta att jag inte håller någon ilska mot dem som var i vår omgivning.

Eftersom jag fick sån respons bestämde jag mig för att skriva ner lite till, faktiskt så visste jag inte alls vad jag skulle skriva om när jag väl startade detta inlägg. Finns så galet mycket att berätta men jag känner mig inte där ännu. Jag älskar att kunna lätta på hjärtat här men vissa saker sitter så djupt speciellt dom helt färska såren. Men sen såg jag på facebooka ett sånt här minne där en av mina fb vänner hade kommenterat nått som dem ansåg som ett skämt men de gjorde aldrig vi. Min pappa fick lite av ett smeknamn på våran gård, foppatofflan. För man hade sett honom dra iväg i världens fart i de. Det dem nog inte förstod var hur vi såg på de och varför vi sprang från början. Man tog ibland chansen att springa när han stod uppe på loftgången och en själv nere på gården. Det var ett riktigt sånt här tillfälle där man innan hade bestämt vart målet var att springa och ungefär hur långt det var.. Man tog den största möjliga sats och sprang för ens liv. Men han kom alltid ikapp, vilket kan bero på att han är lång och har långa ben något man inte riktigt tänkte på när man var mindre. Men när han väl fick tag i en visste man att man hade gjort situationen värre för att man försökte fly. Hade jag tur nu får jag bara en ordentlig smäll och bli inkastad i rummet men dom flesta gångerna mindes han varför man fått skäll från början och visade sin ilska.. så något som togs på ett skämt för dem på gården var för mig ett blodigt allvar. Jag hatade hans fula gröna Foppatofflor med den där oranga kanten… Men många på vår gård ansåg nog honom som en bra pappa, han köpte ju alltid saker till oss vilket han gärna medvetet gjorde att alla skulle se. Exempelvis hade vi alltid största poolen på området och ibland fick vi till och med tillbehör till poolen som en stor delfin eller en vattenrutschbana. Jag tänkte alltid som liten att han köpte saker för att komplettera att han ”jobbade” så mycket men i äldre dagar har jag börjat fundera om han inte försökte kompensera att han gjorde oss så illa eller om det faktiskt helt och hållet berodde på att det skulle se bra ut.

En annan grej han alltid gjorde var att lova saker men aldrig höll dom. Jag vet inte hur många gånger jag berättade för mina vänner att jag skulle fira exempelvis jul i Thailand för det hade ju min pappa lovat oss, men sen när vi kom tillbaka från jullovet och våra vänner fick veta att vi hade ju bara varit hemma i år igen så ansågs jag återigen som en lögnare. Men jag litade ju blint på honom och det tog många år innan jag förstod att nästan allt var lögner. Man skulle kunna tro att jag i min barndom hatade min pappa men jag gjorde verkligen inte det utan jag hatade den han var när han blev ett monster. Men jag fokuserade på dom fina stunderna vi kunde ha ibland och jag strävade alltid efter hans bekräftelse konstigt nog. Tog mig många år att inse att hans bekräftelse var aldrig något jag skulle få och faktiskt inte heller något jag ville ha.

Det har tagit många år för oss att inse vilket järngrepp han haft om oss och jag skulle vilja säga att vi idag är helt ”fria” och alla har kommit till den punkten att vi inte längre är i hans grepp. Men vi är inte där inte på långa vägar. Vi håller på att reparera oss, oss som familj och i oss själva. Det är en otroligt lång väg att gå men vi tillsammans kommer att ta oss ”i mål” en dag… Någon dag är vi där.

the life

Det ljugande barnet

I stort sett i hela mitt liv har jag varit det barnet. Det barnet som ljög, kanske för att få uppmärksamhet ansåg många. Men mina lögner ansåg man också vara för ”stora” och att jag borde fått hjälp med mina lögner. Fast egentligen ljög jag inte, det gjorde han. Han kunde ljuga så bra att han hade kunnat sälja sand till öknen. Han kunde ta sig ur den värsta knipan genom att bara prata för han visste vad han skulle säga, och många gånger vart det jag som var problemet. När jag egentligen bara var ett barn som desperat skrek efter hjälp. Inte bara för min skull utan för hela familjens. Jag var den enda han inte kunde helt borra sig in i skallen på. Jag var rädd, lika rädd som dom andra men inte för mitt eget liv för jag önskade många gånger att det bara skulle ta slut. Men jag var rädd för min lillebrors skull och ibland även mammas. Men många gånger kunde jag inte förstå henne, varför rymde vi inte bara? I vuxen ålder förstår jag henne och den rädslan hon kände. Men där å då när jag själv bara var ett barn kunde jag inte förstå. Det jag kunde va däremot att lära mig känna efter innan jag klev in in i ett rum, jag kände av stämningen. Var det läge? Eller skulle jag vända om igen? Jag kunde tillslut höra på deras röster från avstånd när det var på väg, ett nytt bråk. På deras röster kunde jag avgöra hur illa läget var, behövde vi va knäpp tysta för att undvika det som kunde hända eller kunde vi fortsätta leka i våra rum? Den konstanta rädslan när han var hemma tog på mitt psyke så mycket att jag beslöt mig för att jag skulle rädda oss, rädda oss från honom. Jag berättade för folk runt omkring mig men det slutade alltid med samma sak. Soc kom, gjorde en utredning och sen la dom ner den. För jag ljög ju, jag hade ju något uppmärksamhets behov som var pinsamt för mina föräldrar. Det var så han fick dem att tro iallafall. Det sorgliga i det hela var att dem vuxna jämt lyssnade på andra vuxna istället för barnet. Nånstans borde omvärlden ha insett att jag inte skulle ha ”ljugit” om samma sak till flera människor, för jag ropade ju faktiskt på hjälp. Min största önskan som 7 åring var att någon skulle rädda oss, rädda mig min bror och mamma från honom. Så han inte längre kunde skada nån av oss. Men det ledde bara till att jag blev det ljugande barnet, jag var inget annat i folks ögon. Även om han ibland kunde va bra, köpa fantastiska presenter så var han till 80% en hemsk person att leva med. Inte nog med att han faktiskt skadade oss både psykiskt och fysiskt så gjorde han bedrägeri i våra namn, jag hade tillexempel en bil 2007 då var jag alltså 11 år. Jag hade den säkert redan innan men då hamnade en av hans felparkeringar hos kronofogden därav att jag i dagens läge vet om bilen, jag hade turen att min mamma lyckades rädda mig från att ha skulder innan jag blev ens 18. Men listan med det han gjort mot oss som familj är lång så lång att vi alla har lyckats förtränga så stora delar av det som faktiskt hänt. Och ännu är det inte slut, han kanske inte längre skadar oss personligen men han skadar än idag vår familj. Den här människan kallar sig för vår pappa, en man som ska vara där för att älska och skydda sina barn. Inte för att skada dem.. Nånstans vill jag bara skrika rakt ut att han inte längre har makt över oss men det är småsaker i vardagslivet som påminner en om hur djupt i hjärnan han tagit sig. Hur jag än idag kan reagera på vissa saker jag inte borde reagera på. Men en vacker dag ska vi som familj ha återfått makten å kunna leva utan allt vad han medför

Jag vet rent ärligt inte ens varför jag skriver det här inlägget, kanske är det en början på något som komma skall? Eller kanske ett hopp om att alla dom som ansåg mig vara en lögnare ska läsa detta å inse att jag inte var det? Jag vet inte men ett inlägg blev det..

Elisé · the life

Elisé 1 år

Oj Elisé vilket år du gett oss.. tiden har gått så galet fort men det har varit så många vändor där vi känt oss maktlösa med dig.. du min lilla otursfågel har råkat ut för allt, varit mer på sjukan med dig än under alla år med Ella 😅 något du varit grymt bra på år iaf din vikt, när Elisé föddes förlorade hon 9% av sin födelsevikt.. pågrund av det och hennes höga gulsotsvärden fick vi order om att amma amma amma.. sagt å gjort vi ammade för kung och fosterland! Elisé gick därefter alltid upp minst (!) 1 kg mellan varje månads koll 😂 sista vikten på henne är på 11 månaders kontrollen som var på 11 kg kärlek 😅♥️ hon är nu vår runda fantastiska 1 åring ♥️

Elisé jag måste säga att du gjort mig med till en hönsmamma än jag någonsin varit förut

När Elisé föddes med sitt lilla hål på hjärtat och höga gulsotsvärdet var jag livrädd att förlora henne. Några veckor senare fick hon kolik. När koliken väl la sig vart vi i nästa veva sjuka.. och sen sjuka igen och inlagda på bava för hon inte kunde syresätta sig själv ordentligt, varför vet vi inte.. ja alltså herregud vi har hängt på sjukan med denna tös. Men nu kanske de förhoppningsvis vänder 🙂

Nu ska vi bara njuta av att vår lilla latmask har blivit 1 år och att vi fått fira den dagen med våra nära å kära ♥️

Elisé · the life

Är ni kvar där ute?

Ibland måste man titta in.. inte kanske för att göra världens inlägg eller så utan bara för att få skriva av sig…

Jag är aldrig här längre men på denna sida har jag skrivit om så mycket, allt från operationer till vardagslivet. Denna sida är som min öppna bok. Kanske inte längre men det var.

Tänker ibland hur mycket jag saknar det, men om jag nu skulle återkomma. Finns det ens nån kvar? Jag kanske inte har över 1000 läsare varje dag här men jag hade en hel del. Speciellt när det gällde mina operationer. Sjukt coolt jag vet! Men det verkar för tillfället vara lagt på hyllan. Återigen behövs käken bytas ut. Jag trodde faktiskt att det skulle bli en operation i år. Men jag har inte hört nått antar väl att det är pågrund av Corona. Mycket har förändrats sista tiden pågrund av Corona.

Livet är liksom inte desamma. Jag har snart nu varit mammaledig i 1 år.. med Ella gick jag och jobbade vid 6 månader även om de var tufft var jag tvungen för min egen skull, jag klättrade på väggarna. Nu med Elisé är de som sagt nästan 1 år. Och ja jag har klättrat på väggarna inte bara för att jag inte denna gång jobbar utan för denna gång kan vi inget göra! Finns ingen öppna förskolan att gå till, ingen mammagrupp att hänga med. Näe mammalivet sista tiden har varit väldigt tråkigt. Även om jag studerar 50% så är vissa dagar galet långa och nästan alla dagar ser likadana ut..

Ella hon växer som ogräs.. sista tiden har hennes tal börjat lossna otroligt mycket, hon har även införskaffat sig en GPS klocka för att få vara ute själv. Går så där. Härliga 5 års trots där man ska testa varje gräns som existerar..

Tänk vad skönt det var att bara få skriva några rader, ibland längtar man tillbaka till blogglivet.. Men den stora frågan är, är det nån kvar där ute?.

Ella ❤️ · the life

Kolik , gråt och en storasyster

Tänker inte göra ett sånt där ” hej jag är tillbaka och ska försöka fortsätta skriva här inlägg” för den miljonte gången för de kommer förmodligen inte bli så. Men just nu ,idag kände jag att jag behövde få skriva av mig.

Skriva de som egentligen är förbjudet att säga , skriva om hur jäkla slut som mamma jag är.

Lillasyster föddes den 9/9 med blåsljud på hjärtat och gulsot. Hon kom med kejsarsnitt som ledde till komplikationer för mig. Förlorade alldeles för mycket blod fick till och med 2 påsar tillbaka. Mådde skit dom 2 första dagarna. 3 nätter var jag dessutom själv med lillen på sjukhuset .jag grät nästan varannan timme. grät av oro för min nyfödda av saknad för min förstfödda å av rädsla hur allt skulle bli.

Första tiden efter att vi kom hem va kaos. Vi åkte in på nån barnmottagning nästan varje dag. Neo , patient hotellet och BVC vart våra andra hem. Vi va alltid nånstans. Blåsljudet försvann efter några dagar med gulsoten steg. Vi fick komma in å göra nya prover , då letade dom efter sjukdomar istället. Det visade tack och lov inget och vi kunde äntligen pusta ut lite. Nu ska vi snart igen in på en till kontroll av gulsoten.

Vi hann pusta ut en kväll. Sen kom de. Koliken. Den där helvetes koliken. Den som numera får mig att stå med bärsele nästan varje kväll å gunga/dansa fram å tillbaka i vardagsrummet samtidigt som jag sjunger med från youtube låtarna med tårarna som rinner från mina kinder. Inte bara för att koliken är tuff varje jäkla kväll utan oxå för att varje kväll tittar den lilla storasystern på mig med ledsna ögon och frågar gång på gång om jag kan sätta mig bredvid henne och kramas. Hon får gång på gång samma svar ” inte nu Ella vänta ”

Det knäcker mig att varje gång behöva säga inte nu vänta , de knäcker mig att min lilla har så ont i magen att hon gallskriker ,de knäcker mig allra mest att jag inte räcker till för båda.

Här står jag nu och stått sen kl 18 och dansat till musiken på youtube med den lilla i bärsele. Kl är snart 20 och den stora kommer snart ikväll igen vilja gå och sova men kommer behöva vänta för att kunna bli nattad för lillasyster ikväll igen gallskriker…

Här står jag ikväll igen och känner mig som den sämsta mamman som inte räcker till , inte kan ta bort det onda och inte sluta gråta för jag själv är så slut.

Här står vi ikväll igen…

the life

Första morgonen

Första semester morgonen idag. Jag sov ju inte längre än till 7 men familjen sover på, lite lyxigt att gå upp själv och dricka kaffe till nyhetsmorgon ändå 🙂 dom har redan haft semester ett tag men de är min första idag 🙂

Ella har haft 3 veckor redan för hon fick gå en vecka innan på semester med sin farmor,bästa farmor! Manne har haft 2.. nu har vi 2 veckor tillsammans ❤️ de bästa är ju att vi har inte planerat nått! Så himla skönt ändå!

Vi var ju på semester redan i januari så en slapp semester är alltid härligt! Men vi lär hitta på nått iaf 😅