Jag har aldrig i mitt liv varit ego. Om jag inte redan som liten fick växa upp å sätta alla andra före mig själv så fick jag definitivt göra de som 17 årig och gravid. Innan de blev jag som 14 åring sjuk och fick mer eller mindre sätta mitt liv på paus.
Även om jag är tacksam att jag var ung när jag fick mina barn, dem 2 som jag skulle kunna dö och döda för. Så blev mitt liv på paus. Deras pappas liv blev nästan inte de, han kunde gå ut å hänga på krogar, julbord, hos kompisar mm. när han än ville. Jag sa aldrig nej, jag sa aldrig att han va en dålig förälder. Jag förstod, jag förstår än idag. För trots att man är en förälder är man fortfarande en person, en egen person som ibland också måste få leva
Sista tiden nu har jag varit i en liten ”jag” period, som ni som har mig på sociala medier också jag sett. Jag har haft kul, glömt alla mina bekymmer för några timmar och bara levt. Det som dock också måste påpekas för jag är kvinna, mina barn har haft det bra! Dem har hela tiden varit med sin väldigt bra pappa. Men något som slagit mig under denna tid är att samhället inte riktigt accepterar det. Många i min närhet har reagerat. Jag har blivit jämförd med min pappa, det har pratats bakom min rygg om mina val osv. Men vad är skillnaden? Vart var allt snack när deras pappa gjorde likadant? Inte fan stod han hemma men den kolik unge och en sjukt leds då 5 åring? Nej han va hemma med två sovande inte gråtande barn. Men ändå är det mina val som diskuterades? Är det för att jag är kvinna? Anser samhället 2022 att kvinnan fortfarande ska vara hemma med barnen? Har vi inte tagit oss länge fram?
Jag har verkligen aldrig varit ego, men nån gång i mitt liv måste jag också få vara ego! Jag måste få sätta mitt mående först, och när barnen ändå är med deras pappa. Vad spelar det då för roll? Inte fan skulle jag låta barnen må dåligt för mina val, då hade de heller inte varit mina val…